Om själshygien

Jag tycker nog egentligen inte att den är så värst intressant, men kanske kan det ändå vara meningsfullt att fundera över frågan, om man lyssnar på popmusik för att man är ledsen, eller om man är ledsen för att man lyssnar på popmusik (eller hur den nu brukar ställas). Jag läste nyligen Rolf Ekmans bok Estetiska problem, där den på sätt och vis berörs i förbifarten. Ekman bjuder på följande teori, som jag instinktivt tycker låter litet larvig, men vars eventuella sanningshalt jag nog ändå inte vågar förneka helt och hållet.

"Det må vara, att melankolisk eller elegisk musik kan tjäna som medicin emellanåt - men den borde användas i detta syfte endast då och då. Det är sant, att sådan konst bl.a. kan tjäna som en befrielse eller ett 'avreagerande', då detta är behövligt, men det kan också vara så, att människor frestas att alltför ofta njuta av den för den emotionella stimulansens skull - och sålunda bli föremål, i längden, för en själsligt skadlig och ohälsosam påverkan."

En variation på samma tema:

"En sak är, att pessimistisk eller disharmonisk konst kan tjäna som förlösning eller avreagering, när sådan är nödvändig, en annan är, att man kan frestas att ofta njuta en sådan konst för den känslostimulans den ger - och på så vis påverkas i sitt sinnestillstånd i en hygieniskt skadlig riktning."

Om Albert Ayler och Live in Greenwich Village

Jag tillhör inte den skara lyssnare som upplever att filmliknande sekvenser skapas av och spelas upp i mitt inre när jag lyssnar på musik. Det enda som ibland händer, är att viss musik får mig att associera till vissa färger. Eller, "associera" kanske är fel ord; det är snarare så, att jag upplever att musiken verkligen har den färgen, trots att det strider mot det sunda förnuftet. Jag gissar att det är någon form av översättning av stämningen i kompositionen tillsammans med de klangfärger som används, som skapar denna upplevelse.

Albert Aylers dubbel-cd Live in Greenwich Village: The Complete Impulse Recordings låter alltid som ett glimrande, gyllene fält, med tunna, milda nyanser av ljusgrönt och rött insprängda överallt. Det är alltid så, det slår aldrig fel. När jag lyssnar på andra av hans inspelningar, uppstår aldrig riktigt samma intensiva färgexplosioner. Det kan vara intressant att notera, att Live in Greenwich Village inte bara ger mig starkast synestesier (vilket vi nog får kalla detta), utan också är min absoluta favorit bland de Ayler-album jag har hört. Det innehåller stunder av extatisk triumf och ljuvaste glädje; djupaste sorg och mörkaste förtvivlan; här finns de vackraste melodierna och det febrigaste oväsendet - allt sammanvävt till en helhet, som det ofta tycks vara omöjligt att finna några brister i.

Det är naturligtvis ett av de tio album jag hade tagit med mig till en öde ö, om jag nu av någon märklig anledning skulle hamna i en sådan situation.

Musiken på Live in Greenwich Village kan (givetvis något förenklat) sägas vara en sorts frijazz som består av två element: de små öar av enkla melodier som spelas unisont och någorlunda behärskat, samt de häpnadsväckande hav av skimrande kaos och total frihet som finns överallt kring dem. Det som kanske är mest fascinerande, är hur de två smälter samman till synes helt friktionsfritt, som om de egentligen vore precis samma sak.

Ofta inleds kompositionerna med att en melodi introduceras, vilken alla hjälps åt att bära upp och föra framåt. Denna melodi vittrar så småningom sönder, varpå var och en skenar iväg åt sitt håll. Normalt uppstår här en extatisk och mycket kraftfull ljudhändelse, men inte alltid; här finns även plats för litet mer lugna och stilla passager, fulla av introspektion och eftertanke, vilka förvisso präglas av en tonal och rytmisk frihet, de också. Det är omöjligt att avgöra om det som hörs är en variation på det tidigare framförda temat, eller om det mer ses som en möjlighet för de närvarande musikerna att skapa ett eldhav av sina känslor, problem och glädjeämnen. Denna ovisshet är dock inte att betrakta som ett problem; som lyssnare är man vanligtvis alltför upptagen med att gå ned på knä och sträcka armarna i luften i någon form av ofrivillig ritual, för att kunna fundera över sådana frågor.

Dessa explosioner av ljud ger ett intryck av att musikerna står, sitter eller ligger med uppspärrade ögon, avkopplade från verkligheten, ovetandes om vad som händer omkring dem, besatta av en enda tanke - att få blåsa i, slå på, gnida och spela sina instrument med så stor kraft som möjligt.

De avbryts ibland av en impuls att återvända till de ursprungliga melodierna, eller åtminstone till en musik med lägre intensitet, men behovet, eller skall vi kanske snarare säga tvånget, att producera täta, stora ljudmassor, gör att de efter bara en liten stund glider in i sina på gränsen till sjukliga tillstånd igen.

Lyssna till exempel på "Spirits Rejoice", och hör hur de fina, tydliga melodierna som finns i kompositionens rot gång på gång löses upp till orkanlika virvlar av Albert Aylers tenorsax och hans bror Don Aylers trumpet, hur trummorna, violinen och de två basarna fyller i fälten mellan brödernas klingande konturer, hur vild extas och upphöjt, välklingande lugn turas om på samma sätt som tidvattnets ebb och flod.

Eller lyssna på "Omega is the Alpha", och hör musik vars tonföljder skulle bilda partitur med mönster så intrikata och fascinerande, att de abstrakta expressionisterna inte skulle kunna måla något liknande ens i sina vildaste feberdrömmar. Lyssna särskilt på det intensiva blåsandet efter ungefär sex minuter och hör hur Albert Ayler fullständigt tappar fattningen.

Eller lyssna på "Truth is Marching in", och hör hur uppfattningen om vad musik kan vara och hur den kan låta faller till marken för att krossas för alltid.

Eller lyssna på "Divine Peacemaker", och hör hur världens alla språk i bakgrunden sparkar och skriker efter ord som i likhet med bröderna Aylers ljudstormar kort och koncist kan beskriva Livet, Sanningen och Ljuset utan att en enda nyans försvinner i processen.

Eller lyssna på "For John Coltrane".

* * *

I albumets medföljande häfte berättar Nat Hentoff om när han tog med en vän för att se Albert Ayler i New York. Vännens reaktion är talande:

"When the set was over, it took him a while to get himself sufficiently together to leave. 'I can't tell you whether I like it or not right now,' he finally said. 'That doesn't seem to matter so much as the fact that they opened me up. It's like I had heard only part of what it's possible to hear before.'"

Jag brukar också gå ifrån en Ayler-lyssning alldeles omskakad. Förändrad, nollställd, upplyst. Varm, rusig, extatisk. Det beror nog inte bara på kompositionernas titlar, eller den generella tonen i Ayler-citaten i albumets liner notes, men jag tror att vad jag vanligtvis känner har många likheter med en religiös uppenbarelse. En glimt av något från en högre dimension, något som jag inte helt och fullt förstår, men som jag känner är gott, och som ger en känsla av fullständig klarhet.

* * *

Jag är rädd att jag trots allt måste säga emot det jag skrev i början: när jag lyssnar på Live in Greenwich Village händer det att jag ser små filmsnuttar om jag sluter ögonen. De visar Albert och Don Ayler som står och blåser varenda sekvens av sina liv i instrumenten, och ur mynningarna flödar bländande strålar av intensivt vitt ljus.

Och ett till

John Fahey, citerad av Devendra Banhart i The Wire #245:

"What is all this shit people say about what God is? Don't they know? Music is God."

Detta föranledde mig att sätta på det enda Fahey-album jag har som fysisk artefakt, det med ett rött kors på framsidan. Som vanligt utrustad med bara en akustisk gitarr, framför Fahey bland annat en version av "Summertime", som på precis alla sätt och vis är strålande. Även om inspelningstekniken gör att varje ton kastar en ganska onaturlig skugga framför sig, är detta musik som det borde vara olagligt att tycka illa om. Naturligtvis är den gudomlig.

Ett föredöme

I Gunnar Fredrikssons bok 20 filosofer står att läsa i kapitlet om Bertrand Russel, att han en gång skrev följande om den unge Ludwig Wittgenstein, som han då ganska nyligen hade mött:

"Han vill förstå eller dö."

Det är en föredömlig inställning. Min ambitionsnivå har aldrig ens kommit i närheten, vilket jag kan tycka är beklagligt, och kanske rent av oförsvarbart.

Om Eric Dolphys "Left Alone"

Eric Dolphy, "Left Alone"
(Från Far Cry, New Jazz, 1962)

Det långa tema som Eric Dolphy här med utmärkt känslighet klär i en mycket mild flöjtkostym, måste vara något av det ljuvligaste som har spelats in. Med hjälp av Mal Waldrons felfria komposition och vad som i mina öron låter som en väldigt kompetent piano/bas/trummor-trio, viskar han med öm stämma sina gömda sorger i sitt instrument, och de strömmar ut som glittrande, melodiska brisar i andra änden. Det är plötsligt svårt att tro att detta är den Eric Dolphy som var med och blåste på Ornette Colemans Free Jazz och själv spelade in det förhållandevis abstrakta albumet Out to Lunch något år senare.

När Dolphy efter ungefär två minuter lämnar temat för att utforska andra områden, ökar både hastighet och komplexitet. Dolphys melodilinjer är i den här passagen ofta nära att trassla ihop sig till små knutar, vilket dock aldrig lyckas dölja skönheten i det material han har tagit avstamp i. Efter solon från bas och piano, vilka är smakfulla, både vad gäller längd och musikaliskt innehåll, återvänder musikerna till temat och avslutar "Left Alone" på ett väldigt tjusigt sätt.

Varför kan inte all musik vara lika perfekt?

Om ett melankoliskt pianostycke

Eluvium, An Accidental Memory in the Case of Death
Temporary Residence, 2004

Precis som Sylvain Chauveau i fjol släppte den ljuvliga pianoskivan Un autre décembre utan att egentligen kunna spela piano, gör Matthew Cooper (Eluvium) i år samma sak. Han gör det dessutom med ett lika välklingande resultat - den här musiken är så genialisk, att den ger sken av att ha komponerats under flera års tid av någon som har skrivit musik för och spelat piano större delen av sitt liv. Det är som om Matthew Cooper har hittat de där urmelodierna som tycks leva längst in i alla pianon, och som är tillgängliga enbart för dem som har den rätta fingertoppskänslan.

Billy Rimgard skriver i sin recension av An Accidental Memory in the Case of Death på The Cricket i stort sett allt jag har att säga om albumet. Det enda jag har att invända mot Billys strålande recension, är att han inte någonstans ger det vackert melankoliska spåret "Perfect Neglect in a Field of Statues" den uppmärksamhet en komposition av den kvaliteten förtjänar.

"Perfect Neglect in a Field of Statues" innehåller flera fullständigt fantastiska melodier, som har knytits ihop på ett sådant sätt, att det låter som om det vore den naturligaste saken i världen att de skall följa efter varandra i just den följden. Det är utan tvekan ett stycke som jag räknar till de finaste som skrivits för ett ensamt piano, och då skall man ha i åtanke att mästerverk som Arvo Pärts "Für Alina", Beethovens så kallade månskenssonat, och Chopins begravningsmarsch också räknas dit (även om jag utöver instrumenteringen och det generella stämningsläget inte vill göra några jämförelser mellan styckena).

De övriga sex spåren på albumet är inte riktigt lika spektakulärt bra som detta, men de kommer mycket nära, och det är naturligtvis ingenting annat än ett mirakel.