Om själshygien

Jag tycker nog egentligen inte att den är så värst intressant, men kanske kan det ändå vara meningsfullt att fundera över frågan, om man lyssnar på popmusik för att man är ledsen, eller om man är ledsen för att man lyssnar på popmusik (eller hur den nu brukar ställas). Jag läste nyligen Rolf Ekmans bok Estetiska problem, där den på sätt och vis berörs i förbifarten. Ekman bjuder på följande teori, som jag instinktivt tycker låter litet larvig, men vars eventuella sanningshalt jag nog ändå inte vågar förneka helt och hållet.

"Det må vara, att melankolisk eller elegisk musik kan tjäna som medicin emellanåt - men den borde användas i detta syfte endast då och då. Det är sant, att sådan konst bl.a. kan tjäna som en befrielse eller ett 'avreagerande', då detta är behövligt, men det kan också vara så, att människor frestas att alltför ofta njuta av den för den emotionella stimulansens skull - och sålunda bli föremål, i längden, för en själsligt skadlig och ohälsosam påverkan."

En variation på samma tema:

"En sak är, att pessimistisk eller disharmonisk konst kan tjäna som förlösning eller avreagering, när sådan är nödvändig, en annan är, att man kan frestas att ofta njuta en sådan konst för den känslostimulans den ger - och på så vis påverkas i sitt sinnestillstånd i en hygieniskt skadlig riktning."