Om Albert Ayler och Live in Greenwich Village

Jag tillhör inte den skara lyssnare som upplever att filmliknande sekvenser skapas av och spelas upp i mitt inre när jag lyssnar på musik. Det enda som ibland händer, är att viss musik får mig att associera till vissa färger. Eller, "associera" kanske är fel ord; det är snarare så, att jag upplever att musiken verkligen har den färgen, trots att det strider mot det sunda förnuftet. Jag gissar att det är någon form av översättning av stämningen i kompositionen tillsammans med de klangfärger som används, som skapar denna upplevelse.

Albert Aylers dubbel-cd Live in Greenwich Village: The Complete Impulse Recordings låter alltid som ett glimrande, gyllene fält, med tunna, milda nyanser av ljusgrönt och rött insprängda överallt. Det är alltid så, det slår aldrig fel. När jag lyssnar på andra av hans inspelningar, uppstår aldrig riktigt samma intensiva färgexplosioner. Det kan vara intressant att notera, att Live in Greenwich Village inte bara ger mig starkast synestesier (vilket vi nog får kalla detta), utan också är min absoluta favorit bland de Ayler-album jag har hört. Det innehåller stunder av extatisk triumf och ljuvaste glädje; djupaste sorg och mörkaste förtvivlan; här finns de vackraste melodierna och det febrigaste oväsendet - allt sammanvävt till en helhet, som det ofta tycks vara omöjligt att finna några brister i.

Det är naturligtvis ett av de tio album jag hade tagit med mig till en öde ö, om jag nu av någon märklig anledning skulle hamna i en sådan situation.

Musiken på Live in Greenwich Village kan (givetvis något förenklat) sägas vara en sorts frijazz som består av två element: de små öar av enkla melodier som spelas unisont och någorlunda behärskat, samt de häpnadsväckande hav av skimrande kaos och total frihet som finns överallt kring dem. Det som kanske är mest fascinerande, är hur de två smälter samman till synes helt friktionsfritt, som om de egentligen vore precis samma sak.

Ofta inleds kompositionerna med att en melodi introduceras, vilken alla hjälps åt att bära upp och föra framåt. Denna melodi vittrar så småningom sönder, varpå var och en skenar iväg åt sitt håll. Normalt uppstår här en extatisk och mycket kraftfull ljudhändelse, men inte alltid; här finns även plats för litet mer lugna och stilla passager, fulla av introspektion och eftertanke, vilka förvisso präglas av en tonal och rytmisk frihet, de också. Det är omöjligt att avgöra om det som hörs är en variation på det tidigare framförda temat, eller om det mer ses som en möjlighet för de närvarande musikerna att skapa ett eldhav av sina känslor, problem och glädjeämnen. Denna ovisshet är dock inte att betrakta som ett problem; som lyssnare är man vanligtvis alltför upptagen med att gå ned på knä och sträcka armarna i luften i någon form av ofrivillig ritual, för att kunna fundera över sådana frågor.

Dessa explosioner av ljud ger ett intryck av att musikerna står, sitter eller ligger med uppspärrade ögon, avkopplade från verkligheten, ovetandes om vad som händer omkring dem, besatta av en enda tanke - att få blåsa i, slå på, gnida och spela sina instrument med så stor kraft som möjligt.

De avbryts ibland av en impuls att återvända till de ursprungliga melodierna, eller åtminstone till en musik med lägre intensitet, men behovet, eller skall vi kanske snarare säga tvånget, att producera täta, stora ljudmassor, gör att de efter bara en liten stund glider in i sina på gränsen till sjukliga tillstånd igen.

Lyssna till exempel på "Spirits Rejoice", och hör hur de fina, tydliga melodierna som finns i kompositionens rot gång på gång löses upp till orkanlika virvlar av Albert Aylers tenorsax och hans bror Don Aylers trumpet, hur trummorna, violinen och de två basarna fyller i fälten mellan brödernas klingande konturer, hur vild extas och upphöjt, välklingande lugn turas om på samma sätt som tidvattnets ebb och flod.

Eller lyssna på "Omega is the Alpha", och hör musik vars tonföljder skulle bilda partitur med mönster så intrikata och fascinerande, att de abstrakta expressionisterna inte skulle kunna måla något liknande ens i sina vildaste feberdrömmar. Lyssna särskilt på det intensiva blåsandet efter ungefär sex minuter och hör hur Albert Ayler fullständigt tappar fattningen.

Eller lyssna på "Truth is Marching in", och hör hur uppfattningen om vad musik kan vara och hur den kan låta faller till marken för att krossas för alltid.

Eller lyssna på "Divine Peacemaker", och hör hur världens alla språk i bakgrunden sparkar och skriker efter ord som i likhet med bröderna Aylers ljudstormar kort och koncist kan beskriva Livet, Sanningen och Ljuset utan att en enda nyans försvinner i processen.

Eller lyssna på "For John Coltrane".

* * *

I albumets medföljande häfte berättar Nat Hentoff om när han tog med en vän för att se Albert Ayler i New York. Vännens reaktion är talande:

"When the set was over, it took him a while to get himself sufficiently together to leave. 'I can't tell you whether I like it or not right now,' he finally said. 'That doesn't seem to matter so much as the fact that they opened me up. It's like I had heard only part of what it's possible to hear before.'"

Jag brukar också gå ifrån en Ayler-lyssning alldeles omskakad. Förändrad, nollställd, upplyst. Varm, rusig, extatisk. Det beror nog inte bara på kompositionernas titlar, eller den generella tonen i Ayler-citaten i albumets liner notes, men jag tror att vad jag vanligtvis känner har många likheter med en religiös uppenbarelse. En glimt av något från en högre dimension, något som jag inte helt och fullt förstår, men som jag känner är gott, och som ger en känsla av fullständig klarhet.

* * *

Jag är rädd att jag trots allt måste säga emot det jag skrev i början: när jag lyssnar på Live in Greenwich Village händer det att jag ser små filmsnuttar om jag sluter ögonen. De visar Albert och Don Ayler som står och blåser varenda sekvens av sina liv i instrumenten, och ur mynningarna flödar bländande strålar av intensivt vitt ljus.