Om Eric Dolphys "Left Alone"

Eric Dolphy, "Left Alone"
(Från Far Cry, New Jazz, 1962)

Det långa tema som Eric Dolphy här med utmärkt känslighet klär i en mycket mild flöjtkostym, måste vara något av det ljuvligaste som har spelats in. Med hjälp av Mal Waldrons felfria komposition och vad som i mina öron låter som en väldigt kompetent piano/bas/trummor-trio, viskar han med öm stämma sina gömda sorger i sitt instrument, och de strömmar ut som glittrande, melodiska brisar i andra änden. Det är plötsligt svårt att tro att detta är den Eric Dolphy som var med och blåste på Ornette Colemans Free Jazz och själv spelade in det förhållandevis abstrakta albumet Out to Lunch något år senare.

När Dolphy efter ungefär två minuter lämnar temat för att utforska andra områden, ökar både hastighet och komplexitet. Dolphys melodilinjer är i den här passagen ofta nära att trassla ihop sig till små knutar, vilket dock aldrig lyckas dölja skönheten i det material han har tagit avstamp i. Efter solon från bas och piano, vilka är smakfulla, både vad gäller längd och musikaliskt innehåll, återvänder musikerna till temat och avslutar "Left Alone" på ett väldigt tjusigt sätt.

Varför kan inte all musik vara lika perfekt?