Om ett melankoliskt pianostycke

Eluvium, An Accidental Memory in the Case of Death
Temporary Residence, 2004

Precis som Sylvain Chauveau i fjol släppte den ljuvliga pianoskivan Un autre décembre utan att egentligen kunna spela piano, gör Matthew Cooper (Eluvium) i år samma sak. Han gör det dessutom med ett lika välklingande resultat - den här musiken är så genialisk, att den ger sken av att ha komponerats under flera års tid av någon som har skrivit musik för och spelat piano större delen av sitt liv. Det är som om Matthew Cooper har hittat de där urmelodierna som tycks leva längst in i alla pianon, och som är tillgängliga enbart för dem som har den rätta fingertoppskänslan.

Billy Rimgard skriver i sin recension av An Accidental Memory in the Case of Death på The Cricket i stort sett allt jag har att säga om albumet. Det enda jag har att invända mot Billys strålande recension, är att han inte någonstans ger det vackert melankoliska spåret "Perfect Neglect in a Field of Statues" den uppmärksamhet en komposition av den kvaliteten förtjänar.

"Perfect Neglect in a Field of Statues" innehåller flera fullständigt fantastiska melodier, som har knytits ihop på ett sådant sätt, att det låter som om det vore den naturligaste saken i världen att de skall följa efter varandra i just den följden. Det är utan tvekan ett stycke som jag räknar till de finaste som skrivits för ett ensamt piano, och då skall man ha i åtanke att mästerverk som Arvo Pärts "Für Alina", Beethovens så kallade månskenssonat, och Chopins begravningsmarsch också räknas dit (även om jag utöver instrumenteringen och det generella stämningsläget inte vill göra några jämförelser mellan styckena).

De övriga sex spåren på albumet är inte riktigt lika spektakulärt bra som detta, men de kommer mycket nära, och det är naturligtvis ingenting annat än ett mirakel.