1.Hur bra är "Raja Vocative"? Ja, det vore faktiskt inte en överdrift att säga att musik sällan blir mer perfekt.
Det beror inte bara på de trassliga fiolmelodierna som hela tiden korsar varandras vägar, eller på den ljuvligt sorgsna stämningen som genomsyrar såväl som musik som text. Inte heller beror det på den ekonomiska kompositionen - allt som behöver sägas och spelas görs på två minuter, och allt som skulle kunna tänkas vara ovidkommande har med föredömlig självkritik skurits bort.
Det som verkligen gör att "Raja Vocative" höjer sig bland Mountain Goats övriga material - för, om vi skall vara ärliga, det som nämnts ovan är i dessa sammanhang inget unikt, även om fiolmelodier inte hör till vanligheterna - är en liten, liten detalj, som när den upptäcks plötsligt visar sig orsaka något som liknar jordskalv i lyssnarens huvud; små explosioner sprider sig innanför ögonen och världen blir plötsligt en smula vackrare.
Ta en titt på de första raderna i den första versen:
A bird you would've liked brought the sky down
But it was useless to see it without you around
Och ta sedan en titt på de sista raderna i den andra versen:
Stood out on the balcony and I took a look around
And a bird we would've loved the sight of brought the sky down
Det är möjligt att jag är mycket bizarr, men jag tycker dels att själva principen med en sådan här spegelbild är alldeles fantastisk, och dels att John Darnielle, genom att fylla ut mallen med sin skarpa precision och talang, här visar hur man gör om man vill utnyttja dess möjligheter till fullo.
2.Jag älskar John Darnielle, men de här raderna ur "Anti Music Song" gör mig en smula illa till mods:
... I saw you on tv
Trying to figure out what Brian Jones would be like if he'd have lived 'til today
I can tell you myself
He'd be like Brian Wilson
I don't like Brian Wilson
Liksom, vad fan är grejen med det här? Hur bär man sig åt för att inte se det bländande vita ljus som flödar ur Brian Wilsons hjärna, hjärta och strupe?
3.Det är en pavlovsk reaktion hos Mountain Goats-fans att så fort bandet nämns citera ett par särskilda rader.
The most remarkable thing about you standing in the doorway, is that it's you, and that you're standing in the doorway.
Dessa ord, från den monumentala allsångshiten "Going to Georgia", är tungt vägande argument för att ge John Darnielle alla former av pris och troféer som författare kan få. Och jag håller absolut med om att de är präglade av en alldeles särskild sorts briljans, som vi nog ser alltför sällan i tonsatt lyrik. Jag lyfter på hatten och bugar djupt och vördnadsfullt.
Fast vore det inte jobbigt om de här orden, oavsett hur stark övertalningsförmåga och estetisk sprängkraft de har, alltid blir en oinitierad människas första intryck av Mountain Goats? Och finns det inte en risk att Mountain Goats reduceras till bara de här raderna, eller i alla fall till den här låten? Och vore det inte tråkigt om en man som har skrivit hundratals låtar med i stort sett samma konstnärliga värde som de där magiska raderna i "Going to Georgia" enbart blir ihågkommen som mannen som skrev de där magiska raderna i "Going to Georgia"?
Man påminns om John Cage, som under större delen av sitt 79-åriga liv komponerade musik som fortfarande får lyssnare att radikalt omdefiniera sitt musikbegrepp och glädjas åt ljud i allmänhet; som har publicerat många böcker; som har skrivit fullkomligt underbara artiklar om musik (sin egen och andras) och konst (sin egen och andras) och gjort målningar och skapat fascinerande visuellt präglad poesi - och en hel del annat. Han har gjort allt det här - men så fort han nämns, tar man upp
ett enda verk ur hans stora produktion:
4'33", "det tysta stycket".
Även i det här fallet är jag böjd att lyfta på hatten och buga djupt och vördnadsfullt, för
4'33" är präglat av en bländande briljans. (Fråga nu inte hur tystnad kan vara briljant, för då har du inte ansträngt dig, utan läs istället Larry J Salomons
text för utvidgad förståelse. Just nu fungerar sidan dessvärre ganska dåligt.) Men att reducera en man som har skapat så mycket som Cage till ett enda litet stycke är inte rättvist. Det är inte anständigt; det är ondskefullt och felaktigt.
Därför föreslår jag att man, när man i framtiden iklär sig rollen som Mountain Goats-missionär, försöker att, i anständighetens namn, variera sig en smula. Man skall givetvis inte glömma bort de där magiska raderna i "Going to Georgia", tvärtom
måste de tas upp då och då, men det är livsviktigt att ge
hela John Darnielles oeuvre den respekt den utan tvivel förtjänar. Han har skapat så mycket som är så bra - till och med hans liner notes är högklassig litteratur.
Och jag försöker föregå med gott exempel, och börjar med en av mina absoluta favoritlåtar, "Flight 717: Going to Denmark". Fäst särskild uppmärksamhet vid den genomarbetade kontrast som ställs upp - hur sångjagets lätt ansträngda känslostatus i versen presenteras med ganska dramatiska melodier, och hur refrängernas lättare ton och löften om en förestående förbättring återspeglas av tonföljder som väl får sägas vara mycket ljusare än versernas. Det hela är ett mycket gott hantverk, och har ett värde som består även efter ett orimligt stort antal lyssningar. Jag lyfter ännu en gång på hatten och bugar ånyo djupt och vördnadsfullt.
Your bright eyes render all discussion pointless
Your bright eyes are gonna kill me for sure
I look at you and I know that the house will come down
Because your burning eyes are bright and pure
But there's a room for us
In a red brick building
By a bright green field
In Denmark
I've got a twitch in my leg and it makes me nervous
And I've got fifty cents in my watch pocket
And your name beating in march time in my blood
Putting pressure on the hollows of my eye sockets
There's a room for us
In a red brick building
By a bright green field
In a very old country
My mouth is open, so you can stuff the bright red roses in
'cause i feel the california sky closing in.
There's a room for us
On the third floor of a red brick building
By a green field with a stream running through it
In Denmark
4."Raja Vocative", "Anti Music Song" och "Flight 717: Going to Denmark" finns alla med på
Ghana. Naturligtvis kan man inte leva särskilt länge utan det albumet.
