Panda Bear, Young Prayer; Beach Boys, "Wind Chimes": form/ingen form

Ett intryck jag får när jag lyssnar på Animal Collective-medlemmen Panda Bears soloalbum Young Prayer (Paw Tracks, 2004), är att musiken ofta pendlar fram och tillbaka mellan klar form och ingen form - ena stunden känns den omsorgsfullt strukturerad, för att någon sekund senare ge sken av att vara ett formlöst moln av sång, gitarr och ibland piano. Han gör musik som antyder form, som närmar sig form, som leker med begreppet form - men som inte är form, som inte har form som sitt primära ändamål, som inte tycks ägna form en tanke under framförandet, men där man likväl i efterhand kan se vissa tendenser till ett bakomliggande mönster som styr och strukturerar. Det är en mystisk ambivalens som är förtjusande och ibland även svindlande att uppleva.

Av albumets nio obetitlade spår, präglas alla utom det tredje och det femte mer eller mindre av detta. Det är som om Panda Bear alldeles precis har hittat några nya melodier, som han då och då glömmer bort när han skall spela in dem. Den vanligtvis ljusa rösten tycks ha ganska svårt att hålla sig på den utstakade vägen, men kompenserar detta genom att göra de små improviserade utflykterna konstnärligt relevanta och meningsfulla. Det skapar en särskild sorts dynamik, som ger musiken en dräkt som innehållet passar förträffligt i - jag tror inte att Panda Bears melodier hade gjort sig lika bra i mer traditionella låtstrukturer. Den här formen, där musiken (och för all del även texten, som mest tycks bestå av fritt svävande fonem) fångas strax innan den börjar stelna, är optimal för honom.

Jag hittar något som liknar den här form/ingen form-formen (när det formlösa spelas in får det ju ofrånkomligen en identifierbar form) i en av mina Beach Boys-favoriter, "Wind Chimes" från albumet Smiley Smile. I häftet till den återutgivning som jag har (Capitol, 1990), som även innehåller albumet Wild Honey, står följande att läsa:

"On ['Wind Chimes'] and 'Wonderful,' we feel the loss of Smile because while the released versions are very nice, the Smile takes are something else completely, something much more original and powerful."

Jag kan tänka mig att hålla med om "Wonderful" - versionen med harpsichord och sång (underbar sång) slår versionen på Smiley Smile ganska hårt på fingrarna; den senares magi, som jag för allt i världen inte kan förneka, avbryts av ett olyckligt planerat "hey baberiba"-parti som raserar allt som har byggts upp. Men de versioner av "Wind Chimes" som finns på Smile-bootlegs, och versionen som Brian Wilson har framfört dels live i år och dels på den nyligen utgivna studioversionen av Smile, saknar alla den attraktionskraft Smiley Smile-versionen har.

Varför? Tja, det finns ett par orsaker. Till att börja med avslutas Smiley Smile-versionen med ett parti som inte finns på de andra, vilket är helt ofattbart: raden "whispering winds send my wind chimes a-tinkling" framförs med en obeskrivligt ljuvlig melodi och klangblandning, som trots en besvärande låg volym måste höra till åtminstone det här albumets vackraste stunder.

"De andra" versionerna övergår dessutom i ett förhållandevis svulstigt parti med blås och mäktiga körarrangemang. Det här är inte på något sätt dålig musik, men i förhållande till den lugna, ljuva musiken i början blir det en kontrast som inte fungerar i sammanhanget; den arbetar inte för helhetens bästa, utan bara sitt eget.

Viktigast av allt är dock att Smile-versionerna alla har en mycket stadig form, vilket de faller på (i det här fallet - jag vill inte kategoriskt hävda att "formlös" musik är bättre). På Smiley Smile tycks musiken, precis som på Young Prayer, pendla fram och tillbaka mellan form och ingen form. Den är som vädret, vars makrostruktur visserligen är lätt att skissa upp, men vars detaljer på mikronivå är mer kaosartade.

Smiley Smile-versionen innehåller ganska märklig sång, som ofta ligger nära viskningen och ibland på något sätt låter otäck, men som alltid strålar samman i Beach Boys typiskt fantastiska harmonier. Den är dessutom minimalistiskt producerad, och tystnaden fräter på sina ställen hål i musiken. De olika sätten som "wind chimes" upprepas på i första halvan, är nästan på gränsen till slumpartade, och det är väl främst detta som gör att formen upplevs vara ostadig. En detalj som bidrar till den otäcka stämningen, är den läskiga, brötiga tonen som dyker upp ungefär mitt i, helt utan förvarning, ironiskt nog efter raden "it's so peaceful, close to a lullaby".

Det som kanske ändå gör den här versionen av "Wind Chimes" så fulländad, är att även om de enskilda delarna närmar sig perfektion var och en för sig, så är de alla underordnade en helhetsbild, och tillsammans hjälps de åt att få alla dess byggstenar att samtidigt klinga i den mest himmelska konsonans.

"Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln."

(Ur Tomas Tranströmers "Kort paus i orgelkonserten")

Det pågår någon form av arbete ute på gatan precis där jag bor. Jag har öppnat fönstren och sagt välkommen till vad som i andra lägen kanske skulle rubriceras som oväsen. Idag är det inte det. Idag är det en värdefull och relevant kontrapunkt till Labradfords album E Luxo So.

Genom maskinernas täta, påträngande brus, arbetarnas rop, trafiken och alla andra läten från den större orgeln, sipprar delar av musiken - skärvor av ljuva melodier, flisor av redan subtila rytmer - och bildar en musik som är helt unik och som ingen någonsin kommer att höra igen. Jag sitter som på nålar, exalterad och spänd, eftersom jag bara delvis vet vad jag kommer att få höra härnäst. Jag känner mig hedrad som får sitta mitt i allt detta.

* * *

Ibland tystnar verkligheten utanför, och Labradford hörs tydligt. Ibland är det tvärtom.

Jag hoppas att gatuarbetet fortsätter imorgon.