Lyssningsdagbok, den 12 juli 2005 (inte fullständig)

Philip Glass, Music with Changing Parts (Elektra Nonesuch, 1994)

Det här var första gången jag lyssnade på det här stycket. En spontan reaktion är att jag tycker mycket om det, och att jag ser fram emot de kommande lyssningarna - allting tyder på att ännu fler små världar kommer att öppna sig då. Musiken låter oftast som en dröm, en riktigt trevlig dröm, men ibland kan man få för sig att glassbilen har krockat utanför fönstret, och att den där ganska jobbiga tutmelodin som bilen spelar har hakat upp sig och står och tjuter samma sak om och om igen. Nu är det visserligen ganska sällan man får det intrycket - under det timslånga styckets gång hände det bara vid ett enda tillfälle. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det här är en bra eller dålig association.

Men mest av allt låter musiken som en ljudvirvel, med i huvudsak orgeltoner som beståndsdelar. Det är höjt över allt tvivel att en gedigen belöning väntar den som offrar en timme av sin tid på det här stycket.

Dirty Three, Horse Stories (Big Cat Records, 1996)

Även det här var en debutlyssning. Dirty Three ger alltid ett intryck av att vara extremt tajta, men de tycks medvetet försöka spela så slarvigt och fladdrigt som möjligt. Resultatet av det här beteendet är, mer eller mindre, den bästa musiken som finns. Och den sorgligaste - den är så in i helvete melankolisk.

Störst intryck efter två lyssningar har andra spåret, "Sue's Last Ride", gjort. Med den vanliga instrumenteringen - gitarr, trummor, violin - irrar bandet omkring i darriga cirklar kring en ljuv och tämligen vagt definierad melodi, för att mot slutet piska upp någonting som liknar ett gnisslande, skimrande crescendo. Jag går instinktivt ned på knä och böjer mitt huvud som någon sorts uppskattande gest. Jag vet inte riktigt varför jag gör så, men det känns adekvat.