Att sorteras under "livsviktiga insikter": i essän "Geometries of Attention" i boken The Poethical Wager påpekar Joan Retallack att "silent and listen are just a lettristic shuffle apart".

But isn't it important for a poet to make sense?

Just the opposite. A poet should make nonsense.

Why?

Well, for example, if you open Finnegans Wake, which is I think without doubt the most important book of the twentieth century, you will see that it is just nonsense. Why is it nonsense? So that it can make a multiplicity of sense, and you can choose your path, rather than being forced down Joyce's. Joyce had an anarchic attitude toward the reader so that the reader could do his own work.

Do you write with intent?

People read thinking I'm doing something to them with my books. I'm not. They're doing something to themselves. ... What intention could I have possibly had in writing Empty Words?

Well, you may have wished to speak of Thoreau.

No, he was just the source. I picked Thoreau only because his journal had two million words. I don't want my reader to experience Empty Words except in his own way.

(Lisa Low/John Cage, ur Conversing with Cage, Richard Kostelanetz, red.)

"[Albert] Ayler told me he never rehearsed with his musicians. He said that he and the musicians around him felt the same things and that was enough."

(Från Ayler Remembered)

James Joyce, Tsukimono, Niels Bohr

Jag håller för tillfället på med att försöka påbörja min c-uppsats i kulturvetenskap. Jag kan inte påstå att det har gått särskilt bra hittills. Tanken är hur som helst att den skall handla om John Cages verk Roaratorio: An Irish Circus on Finnegans Wake. Eftersom det i högsta grad komplexa verket har baserats på James Joyces roman Finnegans Wake har jag naturligtvis försökt att bekanta mig med den.

Jag kan inte påstå att jag har "läst" romanen. Jag har "tagit in" delar av den, på samma sätt som man "tar in" vanlig litteratur - det vill säga, jag har börjat läsa i sidornas övre vänstra hörn, tagit in det som står där från vänster till höger, rad för rad tills jag har nått sidans slut; därefter har jag fortsatt till nästa sida. Det är vad jag har gjort, och jag tänker inte, åtminstone inte här och nu, resa några anspråk på att ha lyckats dra några som helst slutsatser av detta, eller ens ha förstått någonting av det jag har tagit in.

Man kan beskriva de märkliga språklekarna i Finnegans Wake på flera olika sätt - vissa kallar texten ett mästerverk, andra ser den som oläsbart skräp. För tillfället nöjer jag mig med att kalla den fascinerande; det är det enda jag kan säga utan att vara rädd för att sakna kött på benen. Jag vågar inte riktigt uttala mig om romanen förrän jag känner att jag har fått ett bra grepp om den, vilket just nu tyvärr känns mycket avlägset. Jag inser givetvis att detta kan göra mitt uppsatsarbete mycket problematiskt.

Men min eventuella brist på förståelse av och grepp om romanen hindrar mig alltså inte från att fascineras av den. Under mina lästillfällen händer det ganska ofta att jag fastnar i vissa stycken och på något sätt känner mig tvingad att läsa dem om och om igen - detta som sagt utan att nödvändigtvis förstå någonting över huvud taget. Det enda som sker är att en känsla av att det jag läser är mycket vackert och mycket speciellt fyller upp mitt medvetande.

Senast hände det med stycket som breder ut sig över första halvan av den här sidan. Jag är osäker på om det är klokt att tala om "handling" när det gäller Finnegans Wake, men om vi för denna framställnings tydlighets skull antar att det finns en sådan, så vill jag härmed säga att den i så fall inte har någonting att göra med min fascination för det här texblocket - jag har nämligen bara läst fragment och små stycken av romanen. Finns det en handling så har jag helt enkelt inte kunnat upptäcka den.

Istället måste det som fascinerar mig finnas på just den här sidan, i just detta flöde av ord, klanger och betydelser. Jag vet inte vad det är, men tanken på att det finns något mystiskt och oidentifierbart i (eller under, eller bakom) texten, som så att säga visar sig genom den, har tagit upp en hel del av min tankeverksamhet på sistone. Det jobbiga är bara att jag inte förstår vad det skulle kunna vara.

(Ett lustigt sammanträffande är att John Cage har komponerat ett verk vars text är tagen från just den här sidan. Det heter The Wonderful Widow of Eighteen Springs och det finns en del information om det på den här sidan. Här finns dessutom Roaratorio beskrivet.)


*

Den nästan halvtimmeslånga Tsukimono-EP:n What Note, Who's Note? (Heyyoufuckingman, 2004) hör utan tvekan till årets mest nödvändiga släpp. Jag älskar hela dess innehåll, men kan inte låta bli att tycka att det andra spåret, "Brandead", är tusen gånger bättre än de övriga. Detta bör inte tolkas som att det finns brister i de tre andra spåren, utan snarare som att "Brandead" är ett unikt verk, vars värde och relevans inte riktigt går att mäta.

"Brandead" har både sina klanger och sin stillsamma stämning gemensamma med Arvo Pärts Spiegel im Spiegel; båda styckena är som frusna minnen vars detaljer framträder tydligare och tydligare när de tillåts ta plats i medvetandet. Båda styckena tycks också slå ut i blom ur ett i grunden ganska enkelt system (dock inte samma system), som styr vad som skall hända härnäst.

Precis som Pärts stycke är detta alltså baserat på ljud från stråkinstrument och piano. "Brandead" har en tätare ljudbild, men blir trots detta aldrig något annat än lågmäld. Pianotonerna visar sig först; de ekar, hackar, färdas fram och tillbaka mellan höger och vänster öra, och klingar på det sättet som pianotoner gör när de anslås med elegans och en klar kunskap om vad som är estetiskt värdefullt.

Stråkarna introduceras efter en och en halv minut, och just den sekvensen är någonting som känns större och viktigare (inte viktig för det här spåret, utan viktig i en mer universell betydelse) än den kanske borde göra, som om just de här sekunderna är början på något nytt, något som är av historisk vikt. Jag vet i och för sig inte vad det innebär, och jag förstår om det låter fånigt, men när jag hör det, då hör jag också hur vår tillvaros nuvarande fundament knakar och börjar spricka tyst i bakgrunden.

Stråkarna ligger därefter kvar som en skimrande klangyta tills tystnaden tar vid. Under hela den här tiden möts pianots många melodifragment och stråkarnas långa toner oupphörligen, deras unika mönster vävs samman och nya bildas och försvinner igen. Att förneka att det är detta - blandningen av instrumentens klangfärger och deras tonhöjders ordning - som är "Brandead":s allra mest fundamentala byggstenar vore idiotiskt. Men utöver detta finns det tveklöst något mer häri, någonting som ord inte kan beskriva och som tankar inte riktigt kan få grepp om. Det finns tydligen något mer i musiken, något mer än ett jämnt flöde av klanger och melodiskärvor, som suger in mig och får mig att tycka att det hör till det vackraste jag har hört. Det jobbiga är bara att jag inte förstår vad det skulle kunna vara.


*

Jag är rädd att min nyfikenhet angående vad det är i James Joyces text och Tsukimonos musik som rör sig under det som tycks vara deras minsta analyserbara byggstenar aldrig kommer att förvandlas till total klarhet. Istället måste jag kanske låta den släckas med hjälp av en tanke som finns hos Niels Bohr:

"Vi skulle utan tvivel döda ett djur, om vi försökte undersöka dess organ så noggrant att vi kunde beskriva de enskilda atomernas roll i dessa organ. Utifrån detta perspektiv måste existensen av liv ses som ett elementärt faktum, vilket inte kan förklaras, utan som man måste utgå ifrån inom biologin."

Om resonemanget överförs till Joyces text och Tsukimonos musik, skulle man kunna säga att det som verkar i dem och som gör dem konstnärligt värdefulla, är något som inte kan förklaras eller visas - men vi måste ändå utgå ifrån och acceptera att det finns där (trots att det på ett sätt är en mycket otillfredsställande tanke). Om vi försöker att analysera textens och musikens beståndsdelar, tar vi i samma stund livet av det konstnärliga värdet - vilket givetvis är en ännu mer otillfredsställande tanke.

Det vi bör göra istället, är naturligtvis att använda, uppleva och percipiera konstverken, lyssna på och läsa dem noggrant, och glädjas åt deras värden och de milda känslostormar de leder till. Insikten att vi inte kan göra något annat må till en början vara oattraktiv, men efter ett tag visar det sig att den istället underlättar vår väg till den högsta njutningen.

(Sammanfattningsvis: jag är tillbaks på ruta ett igen. Trots en inledande fas av besvikelse känns det ganska bra.)